All fields are required.

Close Appointment form

Allergi på din veterinärpraktik

  • Home
  • Allergi på din veterinärpraktik

Olika slags allergier hos hundar

En beräkning visar att 10-15% av alla hundar har någon slags allergi. Den vanligaste allergiformen hos hundar är atopisk dermatit: en överkänslighetsreaktion av typ I, eller direkt överkänslighet, mot allergener som t ex pollen och kvalster.

Vid loppallergi är det däremot fråga om en blandallergi, en kombination av direkt överkänslighet, typ I, och fördröjd, typ IV, som uppstår vid kontakt med loppsaliv. Födoämnesallergier uppstår på grund av att vissa beståndsdelar i livsmedel är allergena, medan det vid kontaktallergi (kontaktdermatit) är allergen (från mattor, täcken, schampo och liknande) som kommer i kontakt med huden och orsakar problemen. Alla dessa allergier ger hos hundar en liknande klinisk bild. Däremot skiljer sig behandlingarna av dessa allergier åt; rätt diagnos måste ställas innan man övergår till att behandla hunden.

Eftersom symtomen för olika allergier kan likna varandra väldigt mycket, är det viktigt att undersöka hunden ordentligt för att hitta exakt rätt orsak till allergin.

Atopi hos hund

Atopi är den viktigaste allergiformen hos hundar och 3-15% av alla hundar har atopi1. Det är en ärftlig allergi mot till exempel pollen från blommande växter (till exempel gräs, örter eller träd), mot hudflagor (mjäll) från olika djur eller mot olika damm- och foderkvalster. I de flesta fall visar sig de första symtomen innan hunden har fyllt tre år. De första symtomen är oftast lätta och ägaren missar dem, antingen för att hunden har svarat bra på tidigare symtombehandling eller för att symtomen bara märks under vissa årstider (till exempel på grund av pollenhalterna). Följande raser har en mer än genomsnittlig risk för att utveckla atopi: Lhasa Apso, Schnauzer, Schäfer, Boxer, Labrador, Golden Retriever, Pudel samt terrierraserna West Highland White, Cairn, Jack Russel och Foxterrier2.

1 Hillier et al. Veterinary Immunology and Immunopathology 81 (2001) 147-151

2 Sousa et al. Vet Immunol. Immunopathology 81 (2001) 153-157

Kliniska symtom på atopi

Pruritus (klåda) utan synliga hudförändringar är det viktigaste symtomet hos hund. Det märks mest på att hunden ofta slickar eller biter sig i trampdynorna och stryker huvudet längs golvet eller olika föremål. Det är visserligen vanligt med lite klåda på huvudet eller framtassarna, men av atopipatienterna har 60-70% synliga hudförändringar på huvudet eller benen. 75% av alla recidiverande öroninflammationer orsakas av atopi1).

1 Paterson S – A review of 200 cases of otitisexterna in the dog. Veterinary Dermatology 14 (2003) 237-267

Hos vissa patienter förekommer även nysningar, ändrad färg på pälsen (på grund av allt slickande) och/eller en dubbelsidig ögoninflammation.
Beroende på hur långvariga och allvarliga besvär patienten får, kan lesionerna variera, från erytem (rodnad) till hyperkeratos (förtjockat hornlager) och/eller lichenifiering (förtjockad hud/elefanthud). Andra delar av huden kan också påvisa avvikelser.

Sekundärsymtom

Vid atopi märks ofta en seborrhea sicca (ihärdig mjäll) och ytlig pyodermi (hudinflammation) på grund av en bakterie (Staphylococcus aureus eller intermedius eller jästinfektion (Malassezia). När en patient behandlas för atopi, bör de även behandlas för seborré och/eller pyodermi.

Atopidiagnos

För att kunna diagnostisera atopi på rätt sätt krävs att anamnesen (sjukdomshistorian) har skrivits ner systematiskt, och att alla uppgifter under hela undersökningen redovisas noga.

Följande måste ingå i anamnesen:

  • Ålder när symtomen börjar: hos 75 % av atopi-patienterna uppträder de första symtomen mellan ett och tre års ålder, men i vissa fall kan det börja redan vid sex månaders ålder. De första symtomen upptäcker ägaren inte alltid, bland annat för att tidigare medicinering har gett en snabb respons, eller för att symtomen går tillbaka när årstiderna växlar eller andra miljöfaktorer ändras.
  • Raser som är mer mottagliga: så kallad predisposition, vilket innebär att besvären uppträder oftare än hos andra, är främst raserna Lhasa Apso, Schnauzer, Pudel, Terrier (West Highland White, Cairn, Jack Russel och Foxterrier), Dalmatiner, Schäfer, Boxer och Retriever (Golden och Labrador)1.
  • Symtom på pollenallergi märks till en början mest under vissa årstider, men om atopin får fortgå, kan symtomen dock visa sig under hela året. Allergener som kvalster och kattepitel kan däremot orsaka atopi året om. När anamnesen utarbetas måste veterinären också fråga om djurets liggplats (mattor, kuddar, täcken med mera som kan påverka kontaktdermatit), foder (födoämnesallergi), kontakt med andra djur (atopi på grund av djurepitel eller mjäll) och vilka växter som finns i och runt huset. Även effekter av tidigare påbörjade behandlingar kan ge värdefull information.

1 Sousa, et al. Vet Immunol. Path. 81 (2001) 153-157

Kompletterande undersökning

En mikroskopisk undersökning av hudavlagringar/hudskrap bör utföras, för att kunna utesluta ektoparasitära eller infektiösa orsaker till hudbesvären. En uteslutningsdiet (hypoallergen diet) som följs av en provokationsdiet kan ge information om eventuell födoämnesallergi.

Differentialdiagnos

Följande besvär är differentialdiagnostiskt viktiga: demodikos, dermatofytos, födoämnesallergi, idiopatisk pododermatit och trombikulos (kvalster). Om dessa undersökningar ger ett negativt resultat (och andra orsaker har uteslutits), är den sannolika diagnosen atopi och kompletterande undersökningar i form av allergitester rekommenderas.

När det är fastställt att en hund har atopi, via anamnes, klinisk undersökning, allergitester och andra orsaker har uteslutits, kan man överväga ett antal behandlingsmöjligheter.

Undvika allergener

Med att ”undvika allergener” menas att all kontakt med allergenerna undviks. Denna metod leder snabbast till resultat, men är inte alltid möjlig i synnnerhet om det gäller överkänslighet mot flera allergener eller överkänslighet mot till exempel gräs, trädpollen eller kvalster i hemmet.

Symtombehandling

Symtomdämpande läkemedel lindrar ganska snabbt patientens allergiska besvär, men bara under en viss tid. De flesta symtomdämpande läkemedel har tyvärr även en del biverkningar, i synnerhet om de – som vid atopi måste tas resten av livet. Därför är det klokt att enbart ge dessa läkemedel under en kort tid.

Kortikosteroider, ciklosporiner eller antihistaminer

Antihistaminer har en dålig effekt på hundar (bara 10–15% effektivitet). En behandling med kortikosteroider och ciklosporin passar däremot utmärkt för att dämpa de allergiska symtomen. Sådana inflammationsdämpande läkemedel har tyvärr även en del biverkningar, i synnerhet om de som vid atopi måste tas resten av livet.

Denna sorts behandling är ändå den bästa för följande patienter:

  • Den som har säsongsbunden atopi några månader per år.
  • Djur som misstänks ha atopi, men där man inte har lyckats identifiera vilka allergener som orsakar den (endogen atopisk dermatit).
Essentiella fettsyror

Om hunden får ett tillskott i fodret av essentiella fettsyror som Omega 3 och Omega 6, leder det i ungefär 10% av fallen till ett positivt resultat.

Allergenspecifik immunbehandling (Artuvetrin®-terapi)

Vid denna behandling försöker man höja patientens tolerans mot det som orsakar allergin genom att injicera det i större och större doser, med längre och längre intervall mellan doserna. Allergenspecifik immunbehandling (även kallad hyposensibilisering eller allergivaccination) anses vara nödvändig för hundar som visar symtom på atopi under minst tre månader per år. Ägaren måste dock inse att det det rör sig om en behandling under resten av hundens liv och att det inte innebär att atopin botas, utan kontrolleras.

Resultat

Resultaten av allergenspecifik immunbehandling är goda: 75% av alla behandlade djur får en väsentligt bättre (> 50%) klinisk bild. Man utgår då ifrån att djuret samtidigt behandlas för eventuell pyodermi och/eller seborré (ökad avsöndring från hudens talgkörtlar)1. I princip finns ingen begränsning för hur många allergener man behandlar med. Antalet allergener spelar heller ingen roll för hur effektiv immunbehandlingen är.

1 Willemse. Tijdschr. Diergeneesk. Deel 129 (2004) 402-408